Schrader Fit Club

Vid vårt halvårliga globala strategimöte i Ny Orleans startade vi den Ny Schrader Fit Club. Det började som en förbigående kommentar, men förvandlades till en Ny tradition som jag personligen hoppas fortsätter i många år framöver. Det visade sig vara en fantastisk lagbyggare, ett underbart sätt att se vilken stad mötet hålls i och främjade hälsa, välbefinnande och bra skämt.

Det hela började när 2 eller 3 mötesdeltagare skulle vakna på morgonen före strategimötena och gå en trevlig löprunda. Jag gjorde det en gång i München med min kollega W (det är inte kod, det är faktiskt hans namn) och jag älskade hur det gjorde mig rak hela dagen. En dag, många månader senare, nämnde jag att vi borde göra en Schrader Run Club och kommunicera den till andra så att vi kunde ha en hel grupp. Jag tyckte det var en jättebra idé. Efter att ha pratat med några andra som försökte få sitt stöd sa de att de kanske skulle vilja gå 2 mil, men springa 2 mil…. aldrig. Så vi kallade det Schrader Fit Club istället.

Vi började med en logotyp. Vi ville att det skulle vara något som skulle få folk att upphetsas, som skulle legitimera ansträngningen och som så småningom skulle se bra ut på en t-shirt om vi någon gång ville gå den vägen. Dessutom letar jag bokstavligen efter alla möjligheter att rita på min surfplatta. Vi ville inkludera staden och datumet varje gång så att alla kan samla de städer de är aktiva i.

När vi väl hade en logotyp tog vi det modiga steget att dela idén via ett gruppmejl, det läskigaste sättet någonsin att introducera en Ny idé och hoppas på engagemang. Det sista jag ville göra var att tryck folk att känna att nu måste de antingen gå upp med oss klockan 6:00 varje morgon eller riskera att se ut som om de inte var en lagspelare. Jag kunde redan känna ilskan bygga men klickade ändå på "skicka".

Till min förvåning fick den mycket bra respons! Många människor anmälde sig för att gå eller springa 2 miles varje morgon under mötet. Några sa att de skulle göra en dag, andra planerade att göra alla tre. Skämten började redan och plockade på varandra över vilka som skulle vara i den långsamma gruppen. TPMS ordspel initierades "förhindrar överinflation, ett steg i taget".

På tisdagsmorgonen hade vi säkert 11 personer som dök upp i lobbyn. Det verkar inte som mycket av en grupp på 40, men det var 9 fler än jag förväntat mig. Jag var oerhört nöjd med resultatet. Rob, vår nationella nationella försäljningschef, var bekant med en trevlig väg så han ledde vandrarna och W ledde löparna (väl typ). W och jag höll på att bli framgångsrika för vår framgångsrika turné och vi var iväg.

Ny Orleans är lite unikt, oavsett vilken dag det är, du undviker Mardi Gras -pärlor på gatan. Om du träffar en gata innan städarna kommer till den, kommer du att se att du springer lite snabbare genom den för att undvika luktarna, än mindre de mystiska pölarna som bildades under en regnfri natt. Ändå var det ett vackert sätt att se staden. Vi sprang ner på Bourbon Street tills vi träffade Mississippifloden, sprang längs floden innan vi skar ner genom staden, tillbaka till vårt hotell. Jag vann naturligtvis loppet. Ingen annan visste att vi tävlade, men en vinst är en vinst och jag kunde hålla det över huvudet resten av dagen.

Dag 2 började de sjunka. Vi fick 7 personer att dyka upp i lobbyn. Löparna gjorde sina sträckor, vandrarna fick sitt kaffe och vi var iväg igen. Direkt mot slutet började jag sprinten igen, men irländarna visste bättre den här gången och gick lätt förbi mig. Vi slutade sprinten strax efter att jag passerade. Jag skyllde på att jag skrattade för hårt, men i ärlighetens namn var det så snabbt jag kunde gå och de gjorde sin poäng. Dessutom är jag ganska konkurrenskraftig och jag förlorar hellre än förlorar ... eller bara fuskar. Precis när vi skulle korsa gatan och sakta ner, mindre än ett kvarter från vårt hotell, skar jag hörnet, började sprinta till hotellet och vann. Det fanns ingen tur för irländarna. Jacki, 2 - alla andra, 0.

Dag 3, förmodligen på grund av all vinnande, glömde jag att sätta mitt larm och vaknade redan 5 minuter efter vår mötestid. Jag ringde W och bad dem att inte lämna. De hade redan lämnat och han sa att om jag gick nu kunde jag komma ikapp vandrarna. Jag tänkte att jag hellre skulle gå än att bli retad för att jag inte alls dök upp så jag sprang ut från hotellet för att komma ikapp dem. Jag gick det som återstod av de 2 milen och det var härligt. Jag vann inte det här loppet, men som tur var gjorde ingen det. Jag får veta att de två löparna den dagen inte tävlade, så jag antar att det gör mig obesegrad.

Jag beklagar bara att vi aldrig fick en gruppbild av vår första Schrader Fit Club. Jag ångrar verkligen inte de tidiga morgnarna. Jag hade kvalitetstid med medlemmar i teamet som jag inte träffar särskilt ofta och jag delade en gemensam hobby med dem utanför jobbet. Jag ser fram emot vårt nästa möte i augusti där vi kan springa i Irland och se en Ny stad. Det kommer att bli otroligt att slå dem på deras hemland. Jag hoppas att Schrader Fit Club kommer att bli en Ny tradition för laget och ännu mer, jag hoppas att alla andra fick lika mycket ut av det som jag.

Skål till de Ny medlemmarna i Schrader Fit Club!

24 maj 2018